Vintertid du fina. Ja jag är sarkastisk.

Det konstiga är att trots att man upplevt 20 nånting vintrar så slår den till som en kalasspark på näsbenet varje år.

Efter första natten med minusgrader:

Man möter Kerstin i dörrn, med morrhåren fulla med rimfrost. Asförbannad.

Man får offra ett cd-fodral för man glömt vart man lagt isskrapan.

Man upptäcker att stjärtvärmen är trasig i sin nya bil man köpte i juni.

Under första dan med snöslask:

Man hamnar efter en lastbil som är omöjlig att köra om. Det är då, alltid då som spolarvätskan tar slut.

Det ser ut som om någon hällt ut 40 liter pannkakssmet på rutan och det enda du har som vägledning är den där förbannade lastbilens bakljus. Man ändrar helt plötsligt uppfattning och ber att den ska hem till dig så du vet att du kommer hem.

Dagen efter första snöslasket:

Du tvättar bilen.

Dagen efter du tvättat bilen:

Natten bjöd på 20 minus och varenda dörrjävel utom bakluckan har frusit fast. Du har en sedanmodell. Du funderar starkt på att dra ut grannens 4-åring som är den enda i närheten man skulle kunna pressa in genom skidluckan i baksätet. Du ger upp idén och sprutar ner hela bilen med låsolja, det borde väl funka?

Första dan som plogbilen ger sig ut:

Du får hämta din brevlåda 100 meter ut på gärdet då plogmannens avståndsbedömning är lika skev som fågelholken jag snickrade ihop i 4:an.

Dagen efter första snöstormen:

Du skottar garagenedfarten i gummistövlar. Dina fötter har förfrusit efter 5 minuter. När du skottat så mycket att du nog tror att du kanske kommer kunna backa upp kommer plogmannen med tillhörande bil och skottar ner allt du precis skottat upp och du får en brevlåda i huvudet. Inget ont som inte har nåt gott med sig, du är nu så genomförbannad att fötterna tinat och smält snön en kvadratmeter runt varje fot.