Some say the world will end in fire,
some say in ice.
From what I’ve tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
to say that for destruction ice,
is also great,
and would suffice.

Vintertid du fina. Ja jag är sarkastisk.

Det konstiga är att trots att man upplevt 20 nånting vintrar så slår den till som en kalasspark på näsbenet varje år.

Efter första natten med minusgrader:

Man möter Kerstin i dörrn, med morrhåren fulla med rimfrost. Asförbannad.

Man får offra ett cd-fodral för man glömt vart man lagt isskrapan.

Man upptäcker att stjärtvärmen är trasig i sin nya bil man köpte i juni.

Under första dan med snöslask:

Man hamnar efter en lastbil som är omöjlig att köra om. Det är då, alltid då som spolarvätskan tar slut.

Det ser ut som om någon hällt ut 40 liter pannkakssmet på rutan och det enda du har som vägledning är den där förbannade lastbilens bakljus. Man ändrar helt plötsligt uppfattning och ber att den ska hem till dig så du vet att du kommer hem.

Dagen efter första snöslasket:

Du tvättar bilen.

Dagen efter du tvättat bilen:

Natten bjöd på 20 minus och varenda dörrjävel utom bakluckan har frusit fast. Du har en sedanmodell. Du funderar starkt på att dra ut grannens 4-åring som är den enda i närheten man skulle kunna pressa in genom skidluckan i baksätet. Du ger upp idén och sprutar ner hela bilen med låsolja, det borde väl funka?

Första dan som plogbilen ger sig ut:

Du får hämta din brevlåda 100 meter ut på gärdet då plogmannens avståndsbedömning är lika skev som fågelholken jag snickrade ihop i 4:an.

Dagen efter första snöstormen:

Du skottar garagenedfarten i gummistövlar. Dina fötter har förfrusit efter 5 minuter. När du skottat så mycket att du nog tror att du kanske kommer kunna backa upp kommer plogmannen med tillhörande bil och skottar ner allt du precis skottat upp och du får en brevlåda i huvudet. Inget ont som inte har nåt gott med sig, du är nu så genomförbannad att fötterna tinat och smält snön en kvadratmeter runt varje fot.

Och då menar jag verkligen hatar!

De är gapiga, tjuvaktiga skadedjur och borde bli anticimex nästa stora projekt.

Mitt skat-hat började för ungefär 8 år sedan då vi skulle haft en helt underbar grillkväll med familjen. En skatjävel flög in i elgrillen och snodde flintasteken. Flög IN i elgrillen då denna var försedd med ett tak. Skatjävelen hade dock missbedömt tyngden på ful-köttet och drog i grusgången med flintasteken över sig som ett mysigt täcke. Det är alltså sant som man säger. Tappar man en flintastek i backen landar den alltid med skatan neråt!

Skat-hatet har eskalerat under åren. De väcker mig på mornarna och bygger bon av stulet material från vårat altantak.

De går ihop i tre och anfaller hariga Kerstin som lägger sig på rygg och spelar död. Det funkar inte. 3 skator och Kerstin rullar runt över gräsmattan och hela trädgården ser ut som om man skulle ha friserat 40 får med grästrimmern. Hårtussar överallt.

Kerstin för övrigt. Världens lataste katt.

En minisparv flyger med huvudet före in i altanfönstret, bryter nacken och stendör 60 cm ifrån där Kerstin ligger, inne på sin 37:de skönhetssömnstimme. Katten vaknar med ett ryck av kraschen, bokstavligen flyger ner efter fågeln. Trippar iväg med den till mig och ska visa hur duktig hon är. Du har ju för fan fått den gratis ditt lata helvete!

Synd bara att det inte var en skata!

Alla har vi varit små! Hyperklyschigt men sant.

Mina kära föräldrar brukar dra små anekdoter från min barndom, gärna i stora folksamlingar så det blir så pinsamt som möjligt!

Som typ den från det berömda Kolmårdenbesöket 1987 nånstans, då jag från min sittvagn fick syn på två giraffer som hade slingrat sig tätt om varandra och jag frågar mamma, helt enkelt, högt och tydligt om dom k*******. Ordagrant.

Barnvagnen gjorde banrekord den dagen och mamma hade smält in bra bland flamingosarna. Jag är mest imponerad av att jag faktiskt visste innebörden av det ordet vid två års ålder. Det är inte mamma.

En annan historia jag tror alla i bekantskapskretsen hört 9 gånger är den från dagen Julia föddes. Mamma höll på att få föda i bilen då jag mitt i natten promt var tvungen att hitta rätt kläder till min docka innan jag kunde åka till barnvakten, jag höll tydligen på ett tag... Då kan vi iallafall konstatera att envisheten inte är en nyfunnen egenskap!

När man växer upp på landet får man liksom ta de få barn som finns och göra till sina vänner. Jag fick 2 tvillingbröder tvärs över vägen. 2 tvillingpojkar och en Sara. Emil ligger i lä kan man säga...

De flesta hyss gjorde vi faktiskt i all välmening. Som när vi skulle hjälpa mamma och putsa fönster, med lervatten och piasavakvastar. Inte uppskattat. Eller när vi byggde egen vägbula över vägen av 3 tums bräder fulla med spik. Inte heller uppskattat.

Vi anordnade musikaliska framträdanden i form av Carolas samlade verk och bjöd in hela byggden. Jag fick sällan vara Carola...

Mamma jobbar natt inom vården och har gjort det under hela våran barndom. Detta resulterade ju i att hon sov på dagarna. Vi pratade lite häromdagen om vilka snälla och respektfulla barn vi var som aldrig väckte henne med banala frågor utan lät henne få sin skönhetssömn. Jaa sa jag, vi hade ju restriktioner om att bara väcka dig om ett flygplan störtade i trädgården eller om Ulf Lundell ringde på dörren. Detta hände ju aldrig. Jag hade bara väckt henne en enda gång, eller jag och grannpojkarna. Vi ville veta veta vart flytvästarna var. I februari.

Å jösses så många sjukdomar och syndrom jag lidit av under mina år.

Jag är dock en sån där bra light-version som slår upp mina problem i läkarboken jag fick av Sven i födelsedagspresent eller på sin höjd drar iväg en sökning på Google. Google är förövrigt inget bra för en hypokondiker, man blir bara ännu sjukare.

Det är vi få tillfällen jag slår det där trevliga numret till vårdcentralen som jag för övrigt har som speed-dial på telefonen.

Nu har det precis varit ett sådant tillfälle.

Jag blev remitterad till röntgen.

Röntgen i Motala har börjat med nåt nytt jävla påfund med Drop-in-tider. Man får alltså åka dit när man vill, vilket kan resultera i 40 timmars kö.

Jag klev in genom glasdörrarna och möttes av en otroligt modern och tekniskt uppdaterad skylt som kommunicerade: Nuvarande kötid 2 timmar. (YEEEEAHY)

Jag slog mig ner i väntrummets träsmaksosande stolar och hoppades för allt i världen att deras Se&Hör-samling var någorlunda uppdaterad så jag slapp läsa om hur Kicki Danielsson kom i form till Melodifestivalen 85.

Jag hann slå upp första sidan i en upplaga från i våras då jag hör ute i korridoren:

Saaaaara Gustafsson! Nu stavar jag ju bara med 2 a men det kunde ju inte dom veta.

Jag frågade lite försiktigt om det här med 2 timmars kön, hon sa att dom fuskade lite idag. No further questions tänkte jag men blev snabbt påmind om att jag nu blev rånad på flera timmars pakeringspengar. Bitter.

Jag fick svida om till en sån där urtvättad, ljusblå galastass och försöka vika ner mig på röntgensängen.

Efter bilderna i Bingo Rimér-stil hade tagits frågade jag om jag fick sätta mig upp, till svar fick jag:

-Ja det är ju ingen Hästens det där! Hö hö hö!

Hö hö hö, svarade jag och tänkte att det där skämtet drar hon nog 8 gånger om dagen och hon kommer nog inte tröttna på det på länge...

Jag fick det högst opersonliga svaret med posten häromdagen. Det såg bra ut.

Den här gången hade de formulerat svaret lite bättre än den gången jag skiktröntgade hjärnan i jakt på tumörer, i det brevet stod det kort och gott:

Vi hittade ingenting! Okeeej, tack...!?!?

I måndags var det dags för första besöket hos sjukgymnasten.  Det visade sig att just den här veckan var alla blivande sjukgymnaster på praktik. Jag fick två. Grattis till mig!

Av med paltorna och stå och göra osmickrande rörelser framför spegeln, och där kan vi lägga till Body Dysmorphic Disorder på listan.

Två 90-talister i för stora scrubs försöker kommunicera med den "äkta" sjukgymnasten på latin där varje ord låter som en dinosaurieart. Jag hoppas för deras skull att det här är deras första år.

Återbesök i morgon och jag hoppas verkligen att jag denna gång slipper göra 10 000 armhävningar i bara Bh:n...

Att min syster skulle tappa allt förstånd och flytta till Stockholm var väl kanske inte den bästa idén sen glödlampan, men nu är det så och då fick man snällt sätta sig i bilen och åka 24,7 extremt spännande motorvägsmil.

Jag och min överdrivna planeringshjärna hade noga studerat ut bästa vägen till Solna, det vi inte hade räknat med var vägarbetena. Stockholms vägarbete över fyra filer är något mer avancerat än Motala kommuns brobyggen. Jag ringde till Julia för att få vägbeskrivning, det gick så där. Jag sitter och skriker i ena änden: - Det står Folksam på nån jävla byggnad här! Hon hade ingen aning...

Vi kom fram, nästan välbehållna, 2 km från bensinstopp då allt jävla snurrande hade gjort min bil törstig. Under kvällens sightseeing tog Julia chansen att dumförklara mig då jag utbrast att där är den där jävla Folksam-byggnaden vi snurra runt. Det visade sig vara Råsunda.

Morgonen efter sprang (läs hasade) jag ner för trapporna för att röka då 32 kvm etta i Solna inte har balkong... Julia sa att portkodslåset var trasigt så man kunde slå vilka 4 siffror som helst så kom man in, det hade varit så sen hon flyttade dit.

Jag hade rökt klart, slog 4 ettor, ryckte i dörrn och inte fan kom jag in. Testade de flesta kombinationer men insåg snart att det enda jag skulle få ut av det här var träningsvärk i pekfingret. Jag fick springa halva Solna runt, i strumporna, för att hitta den förbannade bakgården så jag kunde stå där och gorma i strumplästen som nån annan jävla uteliggare. Julia kom ner och släppte in mig. Tack.

Nästa projekt var att via tunnelbana och spårvagn ta sig ut till Gröna Lund. Det skar sig direkt när mannen i tunnelbanekuren och jag inte talade samma språk. Bokstavligt talat. Att stå brevid varandra i rulltrappan var det tydligen dödsstraff på enligt herren som blängde sig blind samtidigt som han drog en lång harang på nåt förhistoriskt språk... Myllret i tunnelbanan kan mest liknas vid en sädesuttömning där 1 miljon underutvecklade varselser samtidigt försöker kommer först ut från nått sorts hypermodernt Hades. Och får inte samtliga Stockholmare epilepsi av all underjordisk rullande reklam blir jag förvånad.

Stockholm får av mig 1 av 5 panodil.

Man vet att man är hos tandläkaren för ofta om dom inte hinner få in nya nummer av Se&Hör mellan besöken!

För er som av nån konstig anledning missat mitt hat och förakt för tandläkare och deras satanistiska avkommor kommer här en snabbrepris:

Sara hade inte ett hål innan dagen hon fyllde 20.

Vid första besöket efter att Sara fyllt 20 och behövde betala för sig hade hon 8 hål, en rotfyllning, 2 vanliga tänder att dra ut och 3 visdomständer. Nuff said.

I onsdags fick jag åka dit på en akuttid tack vare 5 dagars djävulsk tandvärk i denna tand som hade en inbokad utdragning framför sig, nåt jag helst ville slippa då förra utdragningen krävde 8  bedövningssprutor och 3 timmars plåga i spanskhelvetets dödsstol.

Jag får komma in, 30 minuter efter avtalad tid. Tandläkaren frågar: Har du ont?

Vad är det för jävla fråga? Tror hon jag självmant skulle åka dit, betala 400 spänn i tillägg för akuttid, dra ut en tand för jag tycker det är så jävla roligt!?!? Jaa, självklart, Saddo-Sara älskart! Idiot...

Hon frågar: Ska vi dra ut den idag?

Jag hör mig själv säga: Ja tack!

Vad i helvete säger jag? Det vill jag ju inte alls! Men mitt undermedvetna som uppenbarligen vet bättre än mig och som faktiskt har insett att det kanske är bättre att dra ut den nu för att inte behöva åka dit med tandvärk 1 gång i månaden och får betala en hel månadslön för att dom baddar tanden med nån jävla våtservett man normalt sett torkar bäbisar i stjärten med.

Hon börjar med bedövningen som som vanligt inte tar. Vid fjärde omgången har så mycke bedövningsmedel droppat ner i luftvägarna att jag inte längre känner att jag andas. Då var det dags att börja tyckte hon. Hon får bända så hårt att hon råkar spräcka den tunna delen av käken som tanden sitter fast i. Det kunde hända sa hon och berättade snällt att jag antagligen fick stanna och köpa värktabletter på vägen hem...

Bedövningen släppte under tiden jag betalade. Vägen hem var lika rolig som en färdigmarinerad flintastek.

Slängde i mig 1 ipren och 2 panodil, la mig i soffan och tjöt av smärta i 45 minuter.

Igår var det dags igen. Då värktabletterna jag så vänligt blev ombedd att ta inte hjälpte ett skit. Åkte dit, läste samma Se&Hör, fick veta att jag hade bland den hemskaste infektion hon hade sett, smörjde in hela käften med en gul salva och skickade hem mig. Jag frågade med irriterad stämma och mord i blick om jag skulle få betala, det behövde jag inte.

SaraMedG, där G:et numera står för gluggen!

I medicinskt, förebyggande syfte, då mina nära tror jag kommer få en hjärtinfarkt innan jag fyllt 30, har jag börjat lägga pussel. Ett otroligt stimulerande tidsfördriv och terapiarbete. Jag fick då ett pussel av far med tantvän i födelsedags-present. Ett pussel med 490 bitar himmel, 490 bitar gräs och 20 bitar nåt brunt helvete jag tror är ett kyrktorn. Jag har 490 bitar gräs kvar. Att hitta en bit man letat efter en halv eftermiddag ger ungefär samma adrenalinkick som att hitta din borttappade favorit-strumpa inknycklad i hörnet av ett påslakan du tvättade för ett halvår sedan.

Att leta igenom 490 bitar gräs med uteslutningsmetoden och inse att biten du letat efter ligger under bordet eller i kattlådan ger ungefär samma känsla som när du kommer på att makan till den där favorit-strumpan, den slängde du i soporna i förrgår.

Så, att ge mig pussel garanterar mig inte hälsa och harmoni, för den här jävla hobbyverksamheten åker snart ut genom dörrn!